Jag tror att vanliga mänskliga psykiska egenskaper ligger bakom Anders Lundins med fleras desperata försök till att förneka att Myalgisk Encefalomyelit (ME) är en kroppslig sjukdom (somatisk).
Det kan ha med någon försvarsmekanism att göra. Eftersom försvarsmekanismer kan vara undermedvetna, är det omöjligt för individerna själva att bli medvetna om dem. Det kan vara så att existensen av ME kan upplevas som hotfullt och bli alltför påfrestande för individen. Därför sätter det undermedvetna in och ser till att individen förnekar existensen av ME. Det hela kan liknas vid ett strutsbeteende.
För många personer kan tanken om att det finns sjukdomar, som man inte riktigt förstår sig på och liksom spöken skulle kunna dyka upp i ens vardag, vara mycket ångestframkallande, och förnekelse blir psykets naturliga och omedvetna sätt att hantera det för att försvara individen från den ångest det kan framkalla.
Intellektualisering är en annan psykologisk försvarsmekanism, där en person diskuterar problem på ett rationellt och akademiskt vis, utan att blanda in de egna känslorna. Därmed undviker man helt eller delar av den ångest eller det obehag som temat annars skulle väcka.
Projektion kan vara inblandat. Man kan själv känna sig svag och därför börja förakta grupper som man upplever som svaga.
Jag tror inte att fibromyalgi, elöverkänslighet och sjuka-hus-sjukan är inbillning, och blir förvånad att det fortfarande verkar vara så att det finns de som har svårt att tänka sig att det faktiskt kan vara så att det är somatiska sjukdomar. Tycker inte man skall stänga några dörrar i förtid när det gäller kunskap och forskning. Läkare Anders Lundin (som skrivit artiklar i Läkartidningen) och Mats Reimer (som har en blogg i Dagens Medicin) tycker jag har mer likhet med den katolska kyrkan på 1600-talet än Galileo Galilei. Observationer bör ligga till grund för vår världsbild och inte en inskränkt tro på myter.
Det kan också vara så att deras egna starka engagemang i somatisering (tankar ger kroppsliga symtom) gör att de känner ME som ångestfyllt och hotande, eftersom det sätter deras egen existens i farozonen.
De verkar helt förneka att många kroppsliga sjukdomar tidigare ledde till en psykiatrisk diagnos eftersom man inte hade tillräcklig kunskap eller diagnostiska möjligheter. Det kan ha varit glutenintolerans, pernicös anemi (brist på vitamin B12), hypotyriodism, epilepsi, multipel skleros (MS), neurosyfilis eller pellagra (brist på vitamin B3).
Det finns läkare som har en falsk känsla av att veta allt. De går igenom läkarutbildningen och känner sedan att de har nått toppen av all kunskap. Läkarna kan uppleva att det de lärde sig på universitetet (skolmedicinen) är allt de behöver kunna och bildar basen för deras världsbild. Denna världsbild förstärks då de i arbetet oftast har mest kunskap, men också för att kulturen är att deras kunskap aldrig ifrågasätts. För en ömtålig person kan denna miljö bidra till avvikande tankar om ego och narcissistisk personlighetsstörning. Kunskap som ej finns med inom skolmedicinen förkastas snabbt då automatiska tankar gör att den upplevs mindre seriös. Faktum är att de bara lär sig en bråkdel av all kunskap som finns inom medicin och att många områden inte finns medtagna i deras utbildning. De skrapar bara på ytan på de utvalda områdena och övriga områden går man inte in på alls.
P.S. Termen kroniskt trötthetssyndrom används ibland synonymt med myalgisk encefalomyelit (ME), men om man skall vara strikt så är ME en uteslutningssjukdom till kroniskt trötthetssyndrom (chronic fatigue syndrome, CFS). Åtminstone om man läser informationen på USA:s smittskyddsinstituts (Centers for Disease Control and Prevention, CDC) hemsida. Det var CDC som skapade begreppet kroniskt trötthetssyndrom och därmed bör det vara deras definition som gäller när man använder termen kroniskt trötthetssyndrom.