• Välkommen till MEF-forum — öppet, gratis forum om Myalgisk Encefalomyelit (ME).
 

Maskerad depression?

Startat av vhcfan, 2009-10-05, 21:14

Föregående ämne - Nästa ämne

vhcfan

Var hos en ny, högst tillfällig, läkare idag pga att jag ramlat ett par gånger och känner som att hela kroppen är bedövad.
Hon sa att en av två troliga diagnoser kunde vara "maskerad depression". Alltså, man är deprimerad fast man inte vet om det.
Låter inte det väldigt mysko?
Jag vet ju hur jag mår när jag är deprimerad, nu mår jag kalasbra. Kan en depression vara så jäklig att den smyger sig på utan att man märker det?
Nån som har liknande erfarenheter?

Mayordomo

#1
Maskerad depression är nog en ganska vanlig tolkning av patientens tillstånd hos många läkare som inte vet vad ME är för något. Det finns även grupper av "militanta psykiatriker" som är helt övertygade om att ME är en psykiatriskt betingad sjukdom. Kanske du hamnat hos någon av dem?

Cactus

#2
Jag hamnade ganska nyligen hos en av dessa läkare som förnekar ME:s existens. Hon menade också på att jag var deprimerad, utan att veta om det. Jag förträngde depressionskänslorna och alla mina symtom var psykiska enligt henne.
Detta var en läkare på en vårdcentral. Hon förklarade att hon under sin utbildning (inte i Sverige, fast det kanske inte spelar nån roll...) fått lära sig att ME inte finns och hon är av den personliga åsikten att det är så.
Ändå medgav hon att ME är erkänt som diagnos av WHO och att mina symtom passar in på diagnoskrietrierna för ME... Men jag har inte ME eftersom nåt sånt inte finns.
Förstod inte riktigt resonemanget och tackade för mig.
Jag har varit deprimerad för många år sen och vet hur det känns. Nu lider jag definitivt inte av de känslorna, utan mår ganska bra psykiskt. Att jag sen har en massa andra irriterande och jobbiga symtom som orsakar tillfällig nedstämdhet vissa dagar är en helt annan sak, enligt mig.
Men om man kan lida av en maskerad depression vet jag inte, kanske är möjligt. Vad jag vet, precis som Kasper skrev, är att läkare som inte har kunskap om eller ignorerar ME ofta skyller på nåt psykiskt.
Finns säkert fler som har liknande erfarenheter.
Att få en diagnos är värdefullt!
Fick min 23 november 2009.
Att ha en läkare som tar diagnosen på allvar är också värdefullt!
Hur hittar man en sån..?

vhcfan

Det är det som är så himla mysko, att man mår bra i psyket men inte i kroppen. Snacka om en depression som går deep, deeeep under cover, för att inte bli upptäckt! ;)
Hon sa även att en alternativ diagnos kunde vara fibromyalgi men det skulle smärtmottagningen kunna reda ut, om jag var "anfallen" av en maskerad depression eller hade nån annan sjukdom.

Det jag är rädd för är att även smärtläkaren tittar i min journal, hummar och säger att jag visst är deprimerad.

Den läkaren jag var hos skrev inte heller ut några sk "lyckopiller" (robotpiller är ett bättre ord) mot min förmodade depression utan istället järntabletter eftersom jag har ett blodtryck på 100/60 och det var orsaken till att jag ramlat (blodtrycksfall alltså) :)

Mayordomo

#4
Det finns säkert maskerade depressioner ifall läkarkåren nu talar om dem, men att gå från att det finns till att alla med ME har det är en lång väg. Tyvärr läser inte läkarna annat än Läkartidningen och där är den förhärskande uppfattningen att ME inte finns. Men ifall läkarna läste den omfattande forskningen som finns om ME/CFS skulle de förstå att ME/CFS omöjligt kan förklaras av en maskerad depression. Tyvärr, är verkligheten att läkarna inte har tid att sätta sig in i alla sjukdomar i detalj.

Det lämpligaste i ett läge av osäkerhet vore väl att läkaren gör en differentialdiagnos. I Kanadadefinitionen finns en lista på sjukdomar som skall uteslutas ( http://me-cfs.se/Filer/Kanada_kriterier.pdf ). Likaså finns en mer fullständig lista i Holmes definition ( http://me-cfs.se/Filer/Holmes-definition.pdf ).

Det går att tester som man har positivt på när man har ME. Det gäller t.ex. ett upprepat motionscykeltest ( http://me-cfs.se/dok/071201-nyheter.htm#_Toc199733438 ). Men även tomografibilder på hjärnans blodgenomströmning, metabolism och mjölksyra. Elektroencefalogram av en speciell typ (qEEG) ger ofta avvikelser. Sömnstörningar med alfavågsintrång vanligt. Sömnapné bör uteslutas. Infektioner, t.ex. mycoplasma, chlamydia pneumoniae och borrelia, bör utredas. ME-drabbade har ofta ortostisk intolerans (svårt med blodförsörjning vid upprätt läge). En del får hög hjärtfrekvens (POTS, postural ortostatic tachycardia syndrome). NK-celler (naturliga mördarceller) har oftast sämre cytotoxicitet. T-celler är ofta konstant aktiverade. Th1/Th2 balansen är skiftat emot Th2. Ökad oxidativ stress.

Du hittar en lista på avvikelser i kanadadokumentets översitk på sidan 24 i PDF-filen:
http://www.mefmaction.net/documents/me_overview.pdf

Ett billigt och ej ännu utvärderat test är vätesulfidtest. Det finns ett laboratorium som säljer ett sådant test och påstår att det är vanligt att det är positivt hos ME-drabbade, men specificitet och sensitivitet är okänd.

Jag anser att du har rätt till en ordentlig utredning kring ME ifall du misstänker det och att du skall anmäla din läkare för patientnämnden ifall han/hon är ovillig att acceptera ME. Det är en sjukdom som finns på WHO's lista över sjukdomar sedan 40 år tillbaka trots allt. Det är läkarens ansvar att hålla sig uppdaterad enligt Socialstyrelsen, samt den verksamhetsansvariges ansvar att dess läkare får nödvändig vidareutbildning. En ordentlig utredning är viktig, eftersom att många alternativa diagnoser är behandligsbara, så att sätta en ME-diagnos på lösa boliner är ju inte någon bra lösning heller.

vhcfan

Tack för ditt svar!
Jag ska skriva ut kriterierna och ge de till min läkare (som jag i normala fall går till) och sen hålla tummarna för att han har tid att sätta sig in i det (det är väl det de är till för, läkarna, att reda ut patientens problem. Oavsett fysisk eller psykisk karaktär?)

Mycket intressant läsning och jag ser fram mot en ordentlig utredning även om det kanske blir jobbigt med en massa tester (men bara jag får ett svar så är jag glad :) )

vhcfan

Var hos smärtläkaren jag blivit remitterad till och hon kom fram till fibromyalgi (13 av 18 punkter aktiva).
Men så forskar hon ju kring det också så hon borde ju veta.
Ändå är det nåt som gnager i mig "Tänk om det inte är allt, fler av mina vänner har 'multi-diagnoser'." Dvs, de har både fibro, me, utmattningssyndrom osv...
Hur gör man då? Nöjer man sig med den diagnos man fått eller fortsätter man gräva?
Kanske bättre att släppa det (tanken på att det finns mer skit i kroppen) och undvika allt ältande och den där gnagande känslan?

Femejl


Begreppet "maskerad depression" lät så mysko så jag gick in på web4helath och sökte.  http://web4health.info/sv/
Web4helath är en sajt som ger "gratis medicinsk rådgivning om psykologiska problem. Mer än tusen svar på frågor om psykologi, mental hälsa, relationer och samlevnad, livets problem och frågor, skrivna av en grupp av experter utsedda av EU-kommissionen".

Maskerad depression:
CitatÄven om en person inte ser ut som någon med nedstämt humör vanligtvis gör, bör inte en depressionsdiagnos uteslutas. Antingen det beror på en önskan att undvika att bli en börda eller den vanliga beslutsamheten hos äldre att "visa sitt modiga ansikte", så kan en depression sent i livet maskeras av ett leende.
"Maskerad depression" är en ganska gammalmodig term, men verkar passa in på en särskild grupp av äldre personer med depression. Detta hindrar dock inte den erfarne att leta efter andra tecken och symptom på depression.

Sajten har fler länkar till trötthetssyndrom och dess möjliga orsaker. På sökordet CFS kommer man till: http://web4health.info/sv/answers/soma-cfs-criteria.htm
Under en annan länk hittar man följande:
CitatDet är viktigt att vara medveten om att all trötthet inte beror på utmattningssyndrom. Det kan också finnas icke-psykologiska orsaker till trötthet.
Mamma till 25-årig ME-drabbad son. Insjuknade -02, diagnos -08.

vhcfan

Femelj - det där läste jag också. Att det är vanligt bland äldre. Med mina 33 år anser jag mig ganska så ung (trots att min kropp ibland får för sig att jag är 87...)
Jag har varit deprimerad i två omgångar och inget av de symptom jag hade då, har jag nu. Jag sover bra, äter som vanligt, rasar inte vikt, tycker livet är himla skönt (om man då bortser från smärtor och trötthet) och ser fram mot vad livet har att erbjuda.

Ibland undrar jag om läkare bara slänger ur sig en diagnos för att de inte har tid eller lust att engagera sig. Bara för att symptomen man har passar in på den vanligaste diagnosen, så kanske det finns andra diagnoser som är tänkbara... Om man bara lägger till ytterligare ett symptom, ett som patienten inte tänkt på som ett symptom utan som en normal företeelse?

Femejl

Precis så tror jag att det är, vhcfan. Trots att min son är utredd på Gottfrieskliniken ifrågasatte "husläkaren" diagnosen och började babbla om apatiska barn och sånt. Jag trodde jag skulle bryta ihop! Det visade sig att Zachrisson på Gottfries inte hade bekräftat ME när hon pressade honom i ett telefonsamtal. I dec -08 svarade han Ja när jag frågade om sonen har ME. I januari svarade han Ja när sonen ställde samma fråga, men när en annan läkare pratade med honom så lät det annorlunda. Visst, alla prover och undersökningar för att utesluta andra diagnoser är ju inte gjorda, men har man de flesta symtomen på ME/CFS och har haft det i sju år så kan jag inte förstå svårigheten att acceptera en diagnos även om den inte funnits med i läkarutbildningen. (Där hoppas vi på en förändring om den inte redan är på gång!?)

Jag skrev ut Kanadakriterierna och satte mig med sonen och kryssade för allt han har. Det blev kryss på det mesta! Jag lämnade det till vår läkare och sa att det känns inte bättre att till råga på allt elände också bli ifrågasatt. Det här var i somras. En kurator jag mötte två gånger på samma klinik ifrågasatte indirekt mitt deltagande i sonens alla läkarbesök. Jag följer med för att ge honom stöd och agera minne när han pga hjärdimma själv inte riktig minns detaljer och viktiga fakta. Även detta tog jag upp när jag ifrågasatte att läkaren ifrågasatte diagnosen. Jag blir alltså även ansedd vara en överbeskyddande hönsmamma. Jag har aldrig hönsmammat, tvärtom, däremot har jag alltid stått upp för mina söner och jag skulle kunna både dö och döda för dem.

Nu har jag mejlat läkaren om behov av EKG, ultraljusundersökning av sköldkörtel samt leverprov och hon svarade med att vi var välkomna och att hon skulle se till så dessa undersökningar gjordes  ;D.

Tyvärr är det så att våra vårdcentralen har en viss summa pengar till remisser, mediciner o. dyl. och det gör att det hela tiden finns ett ekonomiskt tänkande med i bilden. Något som jag märker varje gång. Hon ifrågasätter allt, men ger alltid med sig när hon inser det nödvändiga. Jag kan förstå henne samtidigt som det ger mig extra arbete.
Mamma till 25-årig ME-drabbad son. Insjuknade -02, diagnos -08.

vhcfan

Fy fasen! Att du orkar! Men det gör man nog, när det gäller ens barn (har inga själv men jag antar att det är så)
Det är ju helt värdelöst att man ska behöva slåss och kämpa för vård man har rätt till. Man går ju till läkaren för att få svar, inte fler frågor...

Mmm, det är ju det också. Ekonomi. Det finns inte pengar nog att värna om människors väl o ve. Och det är sjukt att läkare ska behöva snåla, trots att de säkert inte vill.

Jag är ju lite osäker på om det är fibromyalgi eller nåt annat "skit" jag har i kroppen. Det enda som uteslutits är hjärntumör, borrelia, sköldkörtelknas, hypokondri och eh... nåt mer... Jag har skrivit om det där i min blogg också... Måste ju leka detektiv och doktor helt själv, ibland blir det för många symptom och diagnoser tycker jag, så jag förstår att de har det jobbigt, läkarna, när det kommer patienter som kräver ordentliga utredningar. Men vad ska man göra liksom?

Fia

#11
Citat från: Kasper link=topic=199.msg1389#msg1389

Det går att tester som man har positivt på när man har ME. Det gäller t.ex. ett upprepat motionscykeltest (
url="http://me-cfs.se/dok/071201-nyheter.htm#_Toc199733438"]http://me-cfs.se/dok/071201-nyheter.htm#_Toc199733438[/url] ).


Har inte gjort detta cykeltest. Men skulle kunna föreställa mig hur jobbigt det skulle vara. Får andnöd bara jag springer några meter till bussen. Den andfåddheten jag känner då är betydligt värre än när jag levde med en utslagen lunga. År 2005 uppdagades det att jag hade en tumör (carcinoid) i vä huvudbronker (luftrör). Den gjorde att vänstra lungan inte fungerade. Då kan man räkna ut att jag var ordentligt anfådd. Men inte värre än att jag tolkade det hela som att jag hade fått dålig kondition pga att jag inte tränade.

Efter att tumören hade avlägsnats fick jag tillb min vanliga friska lungkapacitet. Men sedan förra året då jag blev inlagd på sjukhus för muskelsvaghet (vilket jag redan har skrivit om i detta forum) så har jag haft en annan typ av anfåddhet, kopplat till lättare fysisk ansträngning.

Skulle vilja veta hur kroppen kan vara så utslagen för ingenting. Hur kan man bli så fruktansvärt anfådd med friska lungor? Varför slår ett friskt hjärtat som att man springer maraton när man går i rask takt? Hur kan jag känna mig mer anfådd nu än då jag hade tumören? It makes no sense!