Att skaffa barn

[LillaY]

Jag har nu gått över tiden med fyra dagar och väntar med spänning på att min bebis ska komma ut! 

Hade lite svårt att sova inatt och tankarna började ta skruv. Kom att tänka på alla som ifrågasatt vårt val att skaffa barn, trots att jag har ME. "Folk" undrar hur jag ska orka med ett barn när jag inte ens orkar med ett jobb.
Det var inget överilat beslut av mej och min sambo att bli gravida, vi tog beslutet efter att ha vägt för- och nackdelar, inte bara en kvart liksom. Egentligen tycker jag ju inte att nån annan har med vårt beslut att göra, men man blir ju ändå lite sårad (speciellt som känslig och hormonstinn gravid) när någon ifrågasätter en såhär viktig grej och man känner sej tvungen att komma med ett bra svar. Men jag har inget bra och enkelt svar, som sagt, vi vägde detta ett bra tag innan vi bestämde oss.

Vad jag ville med den här tråden var egentligen inte att få några råd eller svar på svåra frågor, utan mer veta hur ni andra som har barn fixar steken.
Nån som vill berätta? Hur ändrades era liv?
Själv ser jag fram emot det som tusan och vet att vi kommer fixa detta lika bra som vem som helst, även om det kanske inte blir på samma sätt. 

/Yohanna

[ysny]

Vill bara säga att jag tänker på dig och hoppas att förlossningen sätter igång snart och allt går bra!  (själv gick jag 6 dagar över tiden med första barnet...)

Jag har skrivit en massa om hur jag upplevt tiden med två små barn och min ME på andra forumet, (AnnaKatarina). Orkar inte skriva så mkt nu, men kortfattat så tror jag att det kommer att gå jättebra för dig, du vet vilka förutsättningar du har och ni är förberedda!

Det var inte jag. Alla sa att jag "bara" var utbränd och att jag skulle aktivera mig mer. Det gjorde mig sämre. Men hade jag insett att det faktiskt var ME (vilket jag och min far misstänkte redan då) och att vila och att lyssna till kroppen var ok, skulle allt gått mkt mkt bättre. Det är mkt jag skulle gjort annorlunda om jag vetat om min ME då jag fick mina barn... Men då kallade alla läkare och barnmorskor mig för en dålig mamma och lat, så jag tog i ännu mer. Sen jag fick diagnosen 2007 är det på väg att bli bättre. Nu vet jag att jag ska lyssna till kroppen och prioritera vila. Att jag inte "måste" göra en massa saker för att vara en "bra" mamma. Att jag är bra som jag är, trots att jag inte kan göra sånt som "normala" mammor gör, och att det är OK! Idag är mina barn 5+7 år och jag är ff beroende av mina föräldrar, men största anledningen till det är att jag jobbar 25%, och inte klarar både att ta hand om barnen och arbeta. Min familj har prioriterat att jag jobbar, annars skulle jag nog klara att ta hand om vardagssysslorna något mer...

Att skaffa barn är det bästa jag gjort, skulle inte för ngt i världen vilja vara utan dem! Det är ingen dans på rosor, det är tufft att ha barn även som frisk, och för oss ännu mer, men det är så värt det trots allt. Du och din man verkar väl förberedda så jag tror att ni kommer att lyckas jättebra! Andra förutsättningar än andra, ja, men ert barn kommer att lära sig så mkt om livet, helt automatiskt... Jag försöker se det som att jag och min familj FÅR så mkt gratis, lär oss så mkt om livet, och har det bra i vårt "lilla" liv, till skillnad mot alla friska som lever de "stora", liven. Jag njuter mer av små saker och stillhet, som andra inte har tid med...

Det är mkt lite som man "måste" göra när man har en bebis, även om alla mammasajter och mammagrupper ibland kan få en att tro annat...

Ser fram emot att få höra vem som ligger i din mage! Skickar massa massa kramizar till er!

[Mayordomo]

LillaY: Grattis till dig, din man och er bebis som är på väg! 

[LillaY]

I lördags morse kom han, vår vackra lilla Mio! 

Ser fram emot det "nya" livet med honom!

[Millgill]

Grattis! 

Hoppas att allt gick bra och att ni mår bra!

[ysny]

STORT GRATTIS!! 

Njut av den lilla underbara varelsen, pussa, lukta, mysa, gosa... Allt kommer att gå jättebra!

[Mayordomo]

GRATTIS!!!!!!!!!     

[emla]

Välkommen till världen Mio! Må solen skina över dig. Allt gott till dig önskar EmLa

Grattis LillaY till det nya livet- vilken glädje!   

[ysny]

Googlade lite inför min FK-lunta, och hittade denna sajt för ME/CFS-föräldrar. Har inte kollat den ännu...
http://www.mecfsparents.org.uk/Pregnancy.htm

[Ellen]

Oh så roligt! GRATTIS! När du orkar får du gärna berätta mer om både graviditet, förlossning och den här första tiden...

Min grav var ett helvete! Undra på det när jag inte visste varför, och alla gnällde på att jag var så lag och jag kände mig misslyckad... ;P Därmed har också barnaåren varit skitjobbiga, jag förväntades ju vara duktig och framåt hela tiden...
Det gör att jag inte vet om jag skulle våga skaffa fler barn i framtiden (dottern blir åtta i april) men det ska bli jätteintressant att följa dig en tid framöver och få sätta lite perspektiv på mina tankar genom era erfarenheter.

(Jag lever idag särbo med en man som inte har några egna barn men gärna vill ha, brottas för närvarande med som vi ska fortsätta som särbo eller våga riva upp min ganska förenklade tillvaro i lägenheten och flytta ihop...)

LYCKA TILL med familjelivet, och så vill jag skicka med dig en tanke: Du är en TILLRÄCKLIGT bra förälder! Våga tro på det!

Kramar // Ellen

[LillaY]

Tusen tack för alla fina ord! 

Jag är jättenyfiken på hur andra "ME-föräldrar" har det, eller hade det när barnen var små/nyfödda! Det är så skönt att läsa om, på nåt vis, känns som ett stort stöd.

Min förlossning var helt okej, jag tyckte nog nästan att dom tjugo timmarna innan med förvärkar var värst, eftersom man fick vara utan smärtlindring då.
Jag har 10 mil att åka, så vi åkte in på eftermiddagen den 5 december och fick veta att den hemska smärta jag upplevde endast var förvärkar..  Men som tur var fick vi ett rum så att vi kunde stanna över natten. Verkligen tur, eftersom förlossningen satte igång sen på kvällen i elvatiden.
Tio över sju på morgonen den 6 december började krystvärkarna och 07.34 var Mio ute, världens sötaste lilla kille! (såklart )
54 cm lång och 4510 g tung!

Efter en kvart fick jag veta att jag spruckit rejält, ända "bak" om man säger så.. Så det var bara att lämna Mio med sin pappa och åka ner till operation för att sy ihop eländet. Efter två timmar fick jag äntligen komma upp till rummet igen och "ingreppet" gick riktigt bra, även om det var grymt obehagligt att bli sydd där nere med bara lokalbedövning.. Det hoppas jag att jag slipper igen!

BB-dagarna var dom värsta i mitt liv. Personalen var jättebra och så, men jag stod inte ut! Hela kroppen värkte och skrek, jag kunde inte sova en blund i den där hemska sängen, och jag fick mer och mer panik för varje sömnlös timme, eftersom jag vet hur lång tid det tar för mej att återhämta mej efter att jag har varit sömnlös. Och speciellt efter en sån kraftansträngning som jag nyss gått igenom.. Så jag stannade inte dom tre dygnen som dom ville, utan åkte hem på måndagen. Det var det bästa jag har gjort i mitt liv! För ovanlighetens skull tvivlade jag inte ett dugg på mej själv, utan visste att jag skulle fixa allt med amning och bebis bara jag fick komma hem till min säng och få sova ut några timmar.
Amningen kom igång kanon. Och det är tur att vi är två om det här kan jag lova, för jag var helt utslagen i en hel vecka. Mio sov inte så gott på nätterna, men tack och lov så tog min underbara man hand om honom då så att jag fick sova. (sova sova sova, känns som hela mitt liv handlar om att jag måste sova..) Min syster och mamma har också hjälpt oss så att vi har fått ta igen oss lite. Tur man har en stor familj! 
En vecka efter att vi kommit hem fick jag influensan som ett brev på posten. 39,5 graders feber, hosta och snuva i en vecka, ajajaj. Men allt flöt på okej ändå, även om jag var ännu mer däckad.
Det var ungefär här nånstans som jag bröt ihop mentalt. Jag hade ingen ork alls kvar och jag bara grät och sov. Det är ju inte så ovanligt, men det var då jag bestämde mej för att lyda min läkare och börja äta mina antidepressiva tabletter igen (som jag slutade med i v 30) för att jag inte ska råka ut för nån förlossningdepression.
Tyvärr har jag då en medicinsort som inte går ihop med amning, men efter många om och men så bestämde jag mej för att sluta amma, börja med medicinen och ge Mio ersättning istället. Vi vägde för- och nackdelar och kom fram till att Mio behöver en mamma som mår bra mer än han behöver amma. Bröstmjölk kan man ju ersätta men inte mamma.. Så så blev det.

Nu äter han som en häst ur flaskan, växer så det knakar och sover som en liten ängel på nätterna. (än så länge.. )
Jag mår redan mycket bättre, det fattas bara lite energi och muskler nu så är jag fit for fight igen! 

Nu lät allt jag skrivit kanske lite deppigt, men mest av allt så är jag ju såklart jätteglad att jag har blivit mamma!! Det är så annorlunda att vara en liten familj nu här hemma, jättemysigt! Och jag är så glad att han är så lugn och go, och att han är frisk och kry!

Och som sagt, jag är jättenyfiken på hur ni andra har det som föräldrar.. Man behöver ju lite tips på "knep" när man är som oss!

Tack för dina fina ord också Ellen, man behöver höra sånt ibland så man inte glömmer bort det!

[Anncamilla]

Grattis till din lilla kille! Även om det var ett tag sedan ;-)

Orkar inte skriva så mycket men jag har känt så här i efterhand med facit i hand att jag skulle inte skaffat barn, jag orkar knppt ta hand om dem :-( Jätte trist att behöva erkänna men det är jätte jobbigt!
Klart vill jag INTE vara utan dem men man skulle nog behövt vara ensam medsina problem, för mig är det största problemet orklösheten, att inte ork göra något! SÅ jobbigt! Nu är jag helt sjukskriven för att jag orkar inte ta hand om barnen eller hemmet :-( Min man är hemma och det är också ett stressmoment då han behövs på sitt jobb egentligen :-(
Kram Camilla

[DodeN]

Ni som har varit gravida hur mådde ni då, ändrades symtomen något till det bättre eller blev ni sämre?

[Anncamilla]

Ni som har varit gravida hur mådde ni då, ändrades symtomen något till det bättre eller blev ni sämre?

Men första barnet mådde jag jätte bra men med andra blev det jäte jobbigt då jag hade första att ta hand om + att vara gravid.
Med första barnet var jag sjukskriven stor del av graviditeten och kunde vila , sova och ta det lungt. Det fanns ju inte ens chans med andra barnet så det var RIKTIGT jobbigt, nu har tätt mellan mina så därför är det väl jobbigare