• Välkommen till MEF-forum — öppet, gratis forum om Myalgisk Encefalomyelit (ME).
 

Hur många år efter "verkligheten" ligger läkarna ?

Startat av shadow, 2010-11-03, 07:15

Föregående ämne - Nästa ämne

shadow

Bakgrund: Ok jag är lite ovanlig som hade varit med och publicerat 10 vetenskapliga skriften innan 25 års ålder, men jag har så svårt att ta hur okunniga läkare är. Sedan jag började jobba inom den privata sfären, innan jag blev jättesjuk, så träffade jag ofta på konsulter ute på uppdrag. Som någon slags superkonsult som skulle lista ut varför ingenting fungerade och ingen visste varför behövde jag därför snabbt skaffa mig en uppfattning om vilka som egentligen inte kunde så mycket men gärna snackade hej vilt, för de var oftast dessa personer som fått projekt att haverera. För att inte skapa politisk kaos så lärde jag mig snabbt att ställa massor med dolda kontrollfrågor, utan att anmärka på svaret. Detta använder jag även på läkarbesöken.

min nya bisarra hobby är att läsa på om de senaste rönen inom någonting som skulle kunna vara relaterat till min sjukdom, sedan ställa lite lösa kontrollfrågor i ämnet - och sedan fundera på om svaret var ett realtidspåhitt som skulle låta bra eller hur gammalt svaret är.

Väldigt många svar verkar komma från en gällande uppfattning om hur saker fungerade på 1930-1970 talet, bortsett från sådant som var okänt då som t. ex. AIDS. Med min egen personlighet så skulle jag ligga och tigga på golvet på Arbetsförmedlingen om att få börja jobba på SAMHALL p.g.a bristande sjukdomsinsikt gällande min självbild. Inte ens en bilmek. skulle ha en sportmössa att vara så ouppdaterad som en läkare tycks vara.
"Jo men jag kan ställa förgasarna på en Volvo Amazon"
Skulle det vara nyare uppfattning så är det hämtat direkt från läkemedelsbolagens marknadsföring.
Från en Mercedes bilförsäljare
"Våra bilar släpper i princip inte ut någonting numera som kan skada miljön, du behöver inte oroa dig över V8:an under huven, det sitter så mycket ny teknik därunder"

Hur kan vi ha ett sådant utbildnings-system i Sverige som är så skyddat från konkurrens eller granskning ?
Dessutom borde aktiva läkare tvingas uppdatera sina kunskaper minst 1 månad per år. Bortsett från latinska namn på kroppens olika delar, så är det mesta de en gång lärde sig baserat på gamla uppfattning som snabbt revideras.
(Själv ägnade jag mer än 50% av tiden till att uppdatera mina kunskaper. Inte optimalt för ekonomin att vara mindre än 50% ute hos kund, men hellre ärligt stolt över mitt jobb än rik)

Vad är andras uppfattning i ämnet ?
Söker meningsfullt liv efter {dagens datum} - {påsk 2003} års sjukskrivning.

Först gav mig 25 Psykiatriker 26 olika diagnoser, men det spelar liksom ingen roll längre.

PS. Jag hade inte "feta" överarmar, det är 2 av de 3 huvudena på triceps-muskeln som syns, fast det var sommaren 2002 det. DS

mala

Besökte nyligen en medicinklinik på mitt lokala sjukhus. Nu var jag alltså remitterad från allmänläkare och ett snäpp upp i hierarkin. Det var samma sak här dock. Läkaren hade inte hört talas om de nya retrovirusen och de behandlingsmetoder som nu börjar växa fram.
Det här är ett jätteproblem inom läkarkåren att det inte finns någon tid till fortbildning. De sitter till stor del kvar med de kunskaper som de hade när de slutade skolan. Nya metoder och rutiner tar lång tid att implementera. Vården är därför inhomogen och det är mycket upp till vilken doktor du träffar, vilken vård du skall erhålla. Jag tror att när det gäller allmäna sjukdomar som man kännt till länge så är läget bättre. Så fort du rör dig ut i otrampad mark så blir det problem. Tidigare kunde de få lite gratis fortbildning med lite mutresor och mutmiddagar från läkemedelsbolagen. Idag är det värre när alla oroar sig för mutor. Ovanpå den här olustiga situationen ligger den gamla hierarkiska andan att doktorn inte får ifrågasättas av NÅGON. Den håller en del läkare hårt på (de är dock en art på utdöende hoppas jag). De blev läkare för att de var intresserade av status och makt, inte för att de tycker om människor.
Vården har allt att vinna på att bli mer kundorienterad. Idag tycker jag att vården mer är till för dem som jobbar i den.
Jag är också akademiker. Det känns sällan som en tillgång just i mötet med doktorn, så därför har jag lärt mig att hålla käft om det. På samma sätt avgörs mitt öde ofta om jag avslöjar att jag är egenföretagare. Då drar ofta doktorn direkt slutsatsen att jag besitter den för företagare typiska egenskapen att jag stressar och går in i väggen. Man kan liksom känna när ens öde beseglas, det räcker med en blick, sedan förstår man att man nog måste försöka skaffa en ny doktor igen.

affa

shadow och mala, jag är stum av beundran för era iaktagelser och slutledningar.  8)
Mitt i prick verkligen och detta är ocskå min analys som hunnit harva och göra mig kunnig vad gäller sjukvården.
Har läkare i bekantskapskretsen och är själv sjukvårdsutbildad m.m.

Denna läkare menar dock, att vi måste ta oss en närmare titt på socialstyrelsen, läkemedelsverket i vårt land och följa riktlinjerna för vården ända upp i CDC och WHO, för att förstå hur läkarnas situation ser ut och vilka diciplinåtgärder som utmäts om man inte följer riktlinjerna eller på annat sätt "krånglar".

Läkekonsten är för länge sedan förpassad till historien, medan anatomi och kirurgin har utvecklats.
Idag bygger läkekonsten på FASS som en kokbok för utskrivning av recept i avsikt att symtomlindra.

Läkaren har blivit läkemedelsförsäljare och äger aktier i de olika bolagen som de själva värnar om.

Läkarens initiala avsikter kan i början vara olika, status eller en lust att hjälpa människor, men när de väl är på plats, så har utbildningen förändrat synen på hela den eventuella goda avsikten och de blir medspelare i det hierarkiska spel som råder och de kan inte annat än följa det!

Jag har med tiden insett att när förändringar inträffar, så kommer de sällan uppifrån utan nerifrån och ingen skulle bli gladare än läkaren om en förändring kunde komma till stånd, så riktig orsaksforskning och grundforskning kunde ta fart!
Det är mycket vanligt att läkare blir deprimerade och även tar livet av sig - varför?
Kan maktlösheten vara en orsak?
Handlar detta månne om sjukvårdspolitik?

shadow

#3
Någon kanske såg Watson i amerikanska Jeopardy ?

IBM har knåpat ihop en datorprogram som är bättre på Jeopardy än stormästarna. (Kör man det på en parrallell-superdator så är den även snabbare än människa)

Jeopardy är ett såklart ett PR trick, men en av de första punkterna som stod på to do listan var att ta fram en diagnosmaskin för sjukdomar.

Tänk er en "instans" som inte skrattar åt dina besvär, och som inte baserar sin diagnos på de 3 reklamblad som ligger på skrivbordet framför !
Det är en hissnande tanke  ;D

Watson hade mer fakta än hela Wikipedia + encyklopedin och går igenom det på under 2 sekunder.
Att rassla igenom stora datamängder är inget nytt, men det som behövs är 2 saker "sunt förnuft" och språkförståelse

Det medför att man kan mata in all medicinsk befintlig kunskap som finns i världen, och datorn kan matcha det mot en sjukdomshistoria - ut kommer en lista på diagnoser sorterade efter sannolikhet.

Själv satt jag nästan och hoppade av glädje.  Förmodligen kommer datorn inte ha glömt bort några viktiga diagnoser, förmodligen kommer inte utfallet vara starkt färgat av t.ex psykiatri.

Kan dock tänka mig att det blir en inkörningsperiod, en mycket nyttig sådan, när man ska sammanställa databasen.
I encyklopedin finns det inget större incitament att tala osanning - så att hitta information till Jeopardy är "lätt"
Inom medicin finns det ett gigantiskt incitament att färga data, nämligen $$$ för att kränga piller.

Men låt herr Watson korstesta alla artiklar och leta efter motsägelser under en vecka. Sen har mänskligheten ett gigantiskt träsk att rodda i, för att hitta sanningar istället för sälj snick snack.

Jag vill ju påstå att den enskilda människan kan mycket mindre än vad hon vill tro eller vill ge sken av mot sin omgivning. Och det ställer till det som tusan när vi tex. möter en läkare som ska ställa en diagnos som inte är uppenbar.

Bara som 2 exempel.
Hur många kan namnen på alla Sveriges län och kan pricka in dem rätt på en karta?

Om en vara kostar 200 kr i affären, vad är då varans pris utan moms? (25% moms-sats)
De flesta vuxna säger att frågan är lätt, och de har ett svar, men de flesta svarar fel trots 9-17 års skolgång, detta trots att vi handlar momsade varor dagligen och har gjort det hela livet.

Ändå så anses det att en mellanstadie elev ska kunna den första punkten, och en som går i 7:an ska kunna den andra. (Enligt målbilden)

Jeopardy har ju den viktiga egenskapen att man blir straffad om man svarar fel. Vi är inte vana vid det.
I skolan kunde vi svamla hur mycket som helst på en prov-fråga, bara för att hoppas på att någonting i svamlet kanske prickade så pass rätt att läraren skulle ge oss ½ p extra.
Dessutom så får frågan som ges på ett prov bara innehålla precis de uppgifter som behövs för att lösa problemet. Ovidkommande information får knappt existera.
Kanske "förberedde" det oss inför arbetslivet att göra monotona arbetsuppgifter på jobbet under 1960-90 talet, antingen sittandes bakom ett skrivbord eller på ett industrigolv. Uppgifter som idag utförs av maskiner eller Kineser.

Min kompis far som dog i Huntington är ett strålande exempel på detta. Det tar ca 15 år från insjuknande tills man dör. Vid den tidpunkt han fick rätt diagnos så hade han inte lång tid kvar att leva. Personen ifråga måste ha träffat på 100 talet personer inom sjukvården som har tyckt sig ha rätt, och alla hade fel. Först är alla så sturska, lite ångest det kan vi medicinera bort - sen skyller alla ifrån sig. Vi var inte utbildade på det här!

De var ju det här med sunt förnuft, om en patient är så dålig att den behöver sondmatas, är det då rimligt att ställa diagnosen Genarliserad Ångest. Vart går gränsen ?? Tyvärr är det nog så att om man har 9 år av kontakt med psykiatrin bakom sig så verkar det helt plötsligt rimligt för en psykiatriker.
Man väljer hellre att hitta på ett svar som man tror på själv, kanske, det är själva depressionen som har skadat hjärnan.

Om man inte har "turen" att insjukna i samband med en infektion, utan istället i samband med en livskris så är det en väsentlig risk att du blir sönder medicinera med psykofarmaka, utan att någon ens tar ett blodprov på dig - med svaret att anledningen till att man inte tillfrisknat är att man inte nått måldos med en adekvat medicinering av psykofarmaka.

Ett språk som många förstår är dock kronor och ören. Jag skulle vilja göra ett psykologiskt experiment.
Och hur säker är du på din diagnos ?
Jag är tämligen säker!
Säker som i att du blir skyldig mig 500 000 kr av din privatekonomi om den visar sig vara fel ??
50 000 ??
En lunch på stan ??

Som sagt vi är inte vana att väga in priset av att ha fel.

PS. I det här specifika fallet så sond-matades inte personen när denne fick sin diagnos. DS
Söker meningsfullt liv efter {dagens datum} - {påsk 2003} års sjukskrivning.

Först gav mig 25 Psykiatriker 26 olika diagnoser, men det spelar liksom ingen roll längre.

PS. Jag hade inte "feta" överarmar, det är 2 av de 3 huvudena på triceps-muskeln som syns, fast det var sommaren 2002 det. DS

Mayordomo

#4
Kul med nya sätt att se på saker.  :)

shadow

#5
Jag läste häromdagen om "krisen i den svenska skolan" och om politikernas målbilder.

Haha

OK, då skruvar vi tillbaka tiden tillbaka till grundskolan. Kanske när polisen kom på besök.

Vad händer om man tar droger ?
Polisens historier får tomtar och troll att verka som matematiska bevis - och detta vid en tidpunkt där åtminstone en del av klassen redan prövat nikotin, alkohol och cannabioider.

Antag att jag hade rest mig upp i klassrummet och sagt att du polisen, du har statistiskt sätt väsentligen helt fel.
Det utfall som du beskriver på den angivna målgruppen inträffar med en sannolikhet på 50 miljon-delar, vilket bör ställas i relation till sannolikheten för utfallet då drogen överhuvudtaget inte är inblandad vilken är yy miljondelar. Det mest sannolika utfallet är...
Samt avslutat med, Jag har rätt och du har fel!

Och på varje påstående hade jag svarat med en korrekt sannolikhet.

Det hade förmodligen utlöst en smärre politisk kris, om någon av de vuxna överhuvudtaget hade förstått innebörden i det som sas - och inte ens en Josefsson i SVT skulle kunna ha tagit i ärendet med tång - åtminstone inte gällande att utmåla mig som "god" och skolan och polisen som "ond" på den tiden, långt innan Internet.

Observera att jag inte tar ställning till huruvida man ska ta droger, själv är jag väldigt återhållsam, utan att den sociala normen viktas mycket starkare än den faktiska biologiska reaktionen - och om man är svårt sjuk själv - då blir plötsligt den sociala normen helt värdelös, de vi söker svar på är vad som faktiska biologiskt händer - och hur man kan få det att upphöra.


Söker meningsfullt liv efter {dagens datum} - {påsk 2003} års sjukskrivning.

Först gav mig 25 Psykiatriker 26 olika diagnoser, men det spelar liksom ingen roll längre.

PS. Jag hade inte "feta" överarmar, det är 2 av de 3 huvudena på triceps-muskeln som syns, fast det var sommaren 2002 det. DS

shadow

#6
Förvånansvärt nyligen (sett i mänsklig evolution) var det sunt förnuft att bränna häxor på bål.
Får bara något,några årtionde sedan led MS sjuka av kärringsjuka eller var arbetsskygga.

Måste de vara så att för vara sjukdom som vi hittar så måste det existera en pinsamt lång period innan den blir allmänt accepterad.
Typ en hel generation måste gå i pension först.

Jag har ingen uppfattning om hur stor andelen är, men tänk om man kunde ta 10% eller 1%, det kanske är 50%  :o av de som idag har en primär psykosomatisk diagnos och tillhör psykiatrin, eller de som lider av kronisk trötthet - och de dem rätt diagnos, som kanske dessutom är botbar.
En stor del kanske inom båda grupperna är o-botbara med dagens teknik, men en subgrupp har förmodligen fel diagnos.
Problemet ligger inte i att ME är en slaskdiagnos, problemet är att om man är kroniskt trött så hamnar man i ett slask träsk inom svensk sjukvård.

Tillslut visade det sig ju att det faktiskt låg någonting medicinskt kvantifierbart i de MS sjukas berättelser. Extra irriterande är att många ME sjuka verkar vara f.d. arbetsnarkomanter - eller allmänt dj*vligt intresserade. Som sedan beskylls för att vara säng-älskande, lata, arbets-skygga bidragsfuskare.
Söker meningsfullt liv efter {dagens datum} - {påsk 2003} års sjukskrivning.

Först gav mig 25 Psykiatriker 26 olika diagnoser, men det spelar liksom ingen roll längre.

PS. Jag hade inte "feta" överarmar, det är 2 av de 3 huvudena på triceps-muskeln som syns, fast det var sommaren 2002 det. DS