Ev. arbetsträning

[Saga_1]

Hej

Nu tänkte jag i lite korthet breskriva min situation här bara.
Jag har varit sjukskriven sen augusti (08). Hade innan det haft semester och tillbaka på jobbet var jag helt slut efter bara ett par timmar. Jag fick bli hämtad å jobbet (7 mil hemifrån) och blev därefter sjukskriven 3 veckor innan jag igen skulle prova att gå tillbaka. Efter 2 nätter, sovande natt, fick jag sjukskriva mig igen och har sen dess varit sjukskriven heltid med rehabinsatser.
Nu idag pratade jag med min psykolog inför att de ska ta upp mig på rehabmöte på torsdag. Hon pratade om at man naturligtvus måste börja titta på arbetsrehabilitering osv.
Själv anser jag mig fortfarande vara på tok för dåligt för att arbetsträna 10h/ve. Jag klarar fortfarande inte av ADL hemma ordentligt själv. Lätta lösningar med mat och städning är i princip minimal. Klarar av ca. 2 timmar rehab i veckan och har precis provat att utöka till 3 timmar och vet inte ännu hur det går. (3 timmar är inklusive resor fram och tillbaka)

Min undran är nu hur långt in i sjukskrivningen det har dröjt innan ni varit tvugna och arbetsträna? Hur har det gått att arbetsträna? Hur länge har ni klarat av att arbetsträna? I vilken utfromning har det varit?
Vad gör man om man blir för dålig?
Min psykolog pratar mycket om att det är normalt att man blir helt slut av att arbetsträna och att man inte ge upp bara för det utan fortsäta ändå.
Hur bra stämmer detta överens med att vi om vi når en aktivitetsnivå dr vi inte finner balans efter en vecka överastränger oss som det står i pacing häftet?

Behöver få ta del av alla era erfarenheter.

[Jen]

Har varit sjukskriven sen jag var 19, i början till och från men eftersom mina besvär blev sämre har jag sedan 7 år tillbaka varit heltidssjukskriven.

Visst har det varit uppe i diskussion om arbesträning men jag har helt enklet inte orkat. Om det är någonting som jag haft tur med är det handledare på försäkrningskassan och dom har varit mycket förstående om hur min sjukdom fungerar.

Och sedan överansträngning är det värsta du kan utsätta dig för. Handlar inte om att "träna upp" en ork/kondition som din psykolog säger "inte ge upp". Spelar ingen roll hur mycket du kämpar du orkar inte mer av att överanstränga dig, du kommer att orka mindre och bli mer sjuk. Sedan denna press gör inte saken bättre, att känna att man "måste" skapar stress vilket du ska undvika så mycket du bara kan.
När jag träffade min första kontakt på försäkringskassan, en mycket sympatisk och förstående kvinna, och hon lyssnat på min sjukdomshistoria så sa hon såhär "Ok nu tar vi bort ALLA dina måsten och borden, så att du får stressa av och försöka njuta av sommaren". Att inte behöva oroa mig för min sjukskrivning, medicin, möten och eventuell arbetsträning i 6 månader gjorde under för mig.
Tycker att du borde få samma chans, eftersom jag förstå att detta bygger upp en stress som förvärrar allting.
Om du inte orkar, så orkar du helt enkelt inte.

[Saga_1]

Okej, men vad sa läkaren i det avseendet?
Personligen så tror jag att min  handläggare på FK är ganska förstående, men de rättar sig ju efter vad vårdpersonalen lägger upp för riktlinjer.

Jag känner verkligen så, att jag inte orkar. Jag har inte ens energi till att sköta hemmet och matlagning och så, hur ska jag då orka arbetsträna. Är ju samtidigt rädd att det lilla liv jag har ska tas ifrån mig. Träffar kanske vänner 2-3 ggr i veckan och då är det typ ligga framför tv´n. Utöver den tiden så ligger jag ensam hemma och gör allt som oftast ingenting. Tycker det känns orimligt att jag ska behöva arbetsträna 10 timmar i veckan när jag inte ens orkar göra mig iordning på morgonen. Bara på med myskläder och lägger mig i soffan. Är bara så trött. Trött trött trött och jag vill helst bara sova.

Skulle offra mina båda ben för att få känna mig utvilad någon gång, kanske till och med pigg. 

[Jen]

Tycker att om din FK verkar förstående, planera ett avstämmningsmöte och tala om för din läkare hur du känner. Att denna stress och press påverkar dig negativt och gör dig sjukare. Ta även med en anhörig eller en kompis du känner förtroende för som stöd, gärna någon som ser dig dagligen/ofta och ser vad du går igenom.
Det var vad jag gjorde.