Jag föreställer mig att jag är en militant anhängare av den psykiatriska skolan och vill göra en vetenskaplig studie som stöder min position att ME är psykiatrisk mer än somatisk. Hur skulle min strategi se ut? Nedan försöker jag göra en skiss på det.
Jag skulle använda mig av så inkluderande kriterier som möjligt för att undvika att få med för många riktiga ME-patienter. Deras medverkan skulle ju kunna resultera i att jag inte får de resultat jag vill kunna presentera.
Jag skulle göra mig ökänd och impopulär hos ME-patienterna, så att de skulle undvika vara med på mina studier. Ja, jag skulle göra mig lika ökänd som Simon Wessely, Peter White, Michael Sharpe och Trudie Chalder. Jag skulle tvångsomhänderta ME-patienter med förlamning och slänga dem i en bassäng så att de får dödsångest. Ja, likt Simon Wessely gjorde med Ean Procter (eller Proctor?).
Jag skulle försöka utnyttja placeboeffekten så mycket som möjligt för att blåsa upp mina resultat så mycket som möjligt. Det bra i det hela är att psykiatriska behandlingar eller träning inte går att blinda, och dessutom ger stor placeboeffekt.
Jag skulle inte använda mig av objektiva data, om de inte stödde mig i min position. Om patienterna i verkligheten inte hade en högre fysisk aktivitet i slutet av behandlingen, skulle jag inte upprepa användningen av aktivitetsmätare (accelerometer fäst på t.ex. handled eller fotled) för att inte riskera att få andra resultat än de jag vill presentera. Jag skulle då skylla på att det var för jobbigt på patienterna att använda aktivitetsmätaren och därför inte ville störa dem med den igen.
Jag skulle se till att patienterna hade varit sjuka så kort tid som möjligt för att öka sannolikheten att den naturliga historien är så bra som möjligt.
Jag skulle göra träningen överdrivet lätt för att undvika att någon blir sämre, och jag skulle se till att inga svårt sjuka patienter deltar. Jag vill ju kunna påstå att träning är en säker behandling och det fina i det hela är att jag kan göra träningen hur lätt som helst, men ändå kunna kalla det för träning.
Genom att patienterna känner till att studien involverar träning, skulle personer med postansträngningsutmattning inte vara intresserade att delta i min studie. Ja, det skulle vara en riktig vinst för det gör ju att riktiga ME-patienter inte kommer att delta i studien, eftersom postansträngningsutmattning är ett karaktäristiskt symtom vid ME. Patienter med negativa erfarenheter av träning skulle knappast vara intresserade av att anmäla sig till en studie där de kanske ska träna under ett år.